Advarsel: Kunstner søker publisitet!

Sanna Rayman i Svenska Dagbladet skriver i dagens leder om Vilks-debatten, og i motsetning til dem som roper på respekt, eller som «forstår» dem som angrep Vilks under hans foredrag i Uppsala, forstår hun hva debatten dreier seg om.

Hun tar opp den iranskfødte kunstneren Soora Hera, som led samme skjebne som Vilks gjorde i 2007: utstillingen ble stoppet av frykt for muslimene. Hvis vi ser på Hera, så er hennes tema netopp å sette lyset på dobbelmoralen i muslimske samfunn hva homofili angår. Med andre ord blir islamkritikk underlagt selvsensur, og det i land som ikke er muslimske.

När konst censureras blir frågan Varför? förstås snabbt central. I båda fallen besvaras den med en lavin av argument som snarare är undanflykter och svepskäl…

Den utställningsansvariga i Tällerud, Märta Wennerström, förklarade att hon var ”besviken” på Vilks. ”Han har betett sig jättesmart och försökt att låta oss föra ut de här bilderna” (Nwt.se 20/7-07).

Haags museichef Wim van Krimpen erfor liknande känslor och berättade att Hera hade använt museet som PR-verktyg och framhöll att ”hon sökte publicitet” (Artnet.com, 18/12-07).

(Ja, jösses. Har man hört något så oerhört?! Konstnärer som vill få ut sina verk via museer!)

Debatten kan i høy grad sammenlignes med Vilks-debatten. Det er den samme unnfallenheten, den samme frykten for represalier fra illsinte muslimer som preger. Argumentene er vikarierende og sterkt varierende – og dårlige, som vi ser over. Det er tydelig at mange rett og slett, selv etter mange år med debatt, etter drap av kunstnere som kritiserer islams mørke sider, og belyser den barnslige, men livsfarlige oppførselen som kjennetegner religionens tilhengere, fremdeles ikke forstår hva diskusjonen dreier seg om. Og at den er nødvendig.

Vilks provocerar ”i onödan”, hör jag ibland sägas. ”Var det nödvändigt att ha den här illustrationen?”, frågade Ekot Nerikes Allehanda efter att publiceringen väckt den iranska regimens ilska.

Visst är det nödvändigt! Van Gogh, Hera, Gosheh och Vilks måste följas av fler. Droppen måste urholka stenen. Dessvärre är skivan repig och undfallenheten börjar om – varje gång.

Så, nästa gång. Fråga dig inte vad du tycker om Vilks teckning. Fråga dig hur många verk som inte ens blivit till, hur många karriärer som stannat av. Hur många som svalt hårt och förblivit tysta.

SvD: Från Tallerud til Haag – tre år med Vilksdebatten

Dette innlegget ble publisert i Innvandring, Islam, Kunst, Samfunn / politikk, Terrorisme og merket med , , , . Bokmerk permalenken.

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert.